USA i nedgångens tid

Det börjar bli svårt för mig att minnas hur jag uppfattade Amerikas förenta stater i början av 2000-talet. Jag minns att jag var irriterad, ibland direkt arg, på USA:s utrikespolitik åren efter 9/11. För mig var det tydligt att invasionen av Irak var ett enormt risktagande och att företaget kunde visa sig vara kontraproduktivt. Det är svårt att skapa en liberal demokrati där ingenting liknande funnits förut.

Att jag kände en sådan skepsis berodde inte på att jag själv hade något större skarpsinne eller ingående kunskap i ämnet. Jag tog helt enkelt intryck av kloka saker som andra sade eller skrev, exempelvis i The New York Review of Books och Der Spiegel. Den som går igenom det som skrevs under tiden närmast före och efter mars 2003 kommer att hitta många mer eller mindre besannade förutsägelser i fråga om den fortsatta utvecklingen. Att ”nation building” är svårt och att kriget var ett uttryck för hybris var inte några originella iakttagelser.

Förunderlig är snarare den ganska naiva entusiasm för kriget som fanns hos en del svenska ledarskribenter och debattörer. Jag minns framför allt P. M. Nilssons artiklar på Expressens ledarsida som präglades av en okritisk hållning till George W. Bush och det amerikanska Irakprojektet. Vid den här tidpunkten var det inte missvisande att påstå att det som stod på ledarplats i Expressen var ett uttryck för USA-dyrkan.

Nej, det är alltså inte min bild av den amerikanska utrikespolitiken som blivit dunkel i minnet. Jag läste Weltmacht Amerika av Peter Bender och delade uppfattningen att USA hade börjat likna det romerska riket. Mycket verkade tala för att även 2000-talet skulle bli ett amerikanskt århundrande, med reservation för att Kina kunde gå om någon gång i mitten av seklet. För Europa var frågan hur man skulle förhålla sig till ett övermäktigt USA, inte till en stukad världsmakt på dekis.

Det som blivit svårt för mig att minnas är hur jag uppfattade USA som förebild på andra områden. Detta var tiden efter det kalla krigets slut. Den amerikanska modellen verkade ha segrat. Jag tror att jag var bekymrad över att USA skulle bli en modell även för Sverige, men inte därför att jag trodde på en amerikansk nedgång. Däremot tyckte jag inte att det amerikanska samhället var en attraktiv förebild, och jag var skeptisk till om amerikanska lösningar skulle fungera i Sverige. Amerikanska blomster skulle inte växa bra i den svenska myllan, även om de kanske frodades over there.

Hur avlägset känns inte det tidiga 2000-talet.

Dags att börja tänka

Edward Luce är en brittisk journalist som skriver om USA för Financial Times. I hans cv finns en tid som talskrivare åt Bill Clintons finansminister Larry Summers. Luces bok Time to Start Thinking: America in the Age of Descent kom ut redan 2012 och innehåller en hel del kritik riktad mot Barack Obama. Om man betänker hur mycket som har hänt de senaste fem åren är boken ändå överraskande aktuell. (Boken behandlas i en artikel i Die Zeit 35/2017.) Titeln anspelar på fysikern Ernest Rutherford, som i ett trängt läge ska ha sagt: "Gentlemen, we have run out of money. It is time to start thinking."

Luce tror att USA:s nedgång när det gäller makt och välstånd i förhållande till resten av världen, inte minst Kina och Indien, kommer att fortsätta. I boken går han igenom orsaker till att USA befinner sig på ett sluttande plan: urholkningen av medelklassen, utbildningsväsendets förfall, den avtagande innovationsförmågan, den usla statsförvaltningen, de politiska låsningarna och plutokratin. Luce är pessimistisk när det gäller möjligheterna att stoppa nedgången och sitter inte själv på några recept för en återhämtning.

Det är en lättillgänglig bok, som bygger bland annat på intervjuer med en rad intressanta människor. Luce har av allt att döma ett utvecklat nätverk, vilket inte är anmärkningsvärt när det gäller en framgångsrik journalist. De personer vi möter i boken sträcker sig från Bill Gates, som försöker få grepp om vad som fattas amerikansk skola, till Mark och Connie Freedman, som kämpar för att hålla näsan över vattnet i en sjunkande del av Minneapolis.

Det är värt att notera att den utveckling som gett oss president Trump var väl synlig 2012. Patrick Caddell, en politisk veteran som arbetat för Jimmy Carter, pekar på detta i ett samtal med Luce:

The more alienated America’s voters become from the two major political parties, he said, the more positively they will respond to whackos who emerge from nowhere to exploit their resentment against Washington.

Europa utan USA?

Det som främst bekymrar mig är inte att det är möjligt att måla upp en mörk bild av USA:s framtid. Att vara pessimist går alltid. Det som är riktigt oroväckande är att de som tror på USA, eller vill göra det, har så lite konkret att anföra som talar för någonting annat. Det vi får höra är ofta ett allmänt åberopande av USA:s inneboende framåtanda och innovationsförmåga. I ljuset av det som Luce skildrar i sin bok övertygar inte sådana trosbekännelser.

Framtidsforskning är en verksamhet som på goda grunder har fallit i vanrykte. Ständigt tar vi tangenten för kurvan. Själv har jag inga djärva förutsägelser när det gäller USA:s framtida roll i världen. Mycket kan hända. Kanske drabbas Kina av en stagnation av det japanska slaget eller en ekologisk kollaps. Kanske dyker det tjugoförsta århundradets stora och ännu oanade innovation upp i USA, när allt kommer omkring. 

I Europa behöver vi inte ta för givet att USA kommer att förlora sin betydelse som allierad och skyddsmakt. Däremot måste vi ställa in oss på möjligheten att USA i framtiden inte kan eller vill fylla den rollen. För att citera den fria världens ledare:

Die Zeiten, in denen wir uns auf andere völlig verlassen konnten, die sind ein Stück vorbei. Das habe ich in den letzten Tagen erlebt. Und deshalb kann ich nur sagen: Wir Europäer müssen unser Schicksal wirklich in unsere eigene Hand nehmen.